Att situationen för hbt-personer är fruktansvärd (för att använda ett milt uttryck i sammanhanget) i många länder är inte någon hemlighet för många av oss.
Men också här i Sverige upplever många att de måste fly från det samhälle man är uppväxt och bor i – av rädsla för trakasserier, mobbning och våld. Man flyr till de större städerna, för där är man inte den enda bögen, flatan eller transpersonen i stan. För där kan man hitta samhörighet med andra som är precis som man själv är. Där man kan leva som den man är.
Det är för jävligt. Det stinker. Och det gör mig både ledsen och förbannad.
Men vi som gjort den resan, som på något sätt ”blivit” sexualpolitiska flyktingar, vet att situationen i de stora städerna inte heller är något paradis även om den i många fall är långt mycket bättre än den situation man lämnade.
Jag tog upp detta i mitt installationstal när jag häromdagen blev vald till ordförande i Hbt-socialdemokrater Sverige och jag drev den under min tid som förbundsordförande i RFSL för snart åtta år sedan. Den är fortfarande lika aktuell.
En partikamrat till mig, Eva Hillén Ahlström, har skrivit lite kring detta och situationen i Östersund på sin blogg, efter att hon läst en intervju i Östersundsposten med sextonårige Alex som berättade att han mobbas och trakasseras för att han är bög. Han vågar inte komma ut för sina föräldrar av rädsla för vad de ska säga och tycka och han skulle gärna vilja gå i paraden under Yran Pride, men inte heller det vågar han. Han har bestämt sig för att flytta till Stockholm eller kanske utomlands.
Artikeln om Alex berörde mig mycket.
Han vågar inte gå i Pridetåget – Yran – op.se
Och du Alex, om du läser detta – när jag går i paraden här i Stockholm på lördag så ska jag tänka på dig – och jag kommer att gå där, både för dig och mig. Jag lovar!